På färd genom ”järnburens” förvirrande labyrinter

 

Vad är egentligen meningen med det stora moderna projektet? Har vi en möjlighet att påverka det eller har det kommit att styra sig självt? Har vi självmant kommit att bli slavar under ett system som vi själva med stor iver har byggt upp och nu inte kan ta oss ur? Eller finns det en möjlighet för oss att påverka den tekniska utvecklingen på ett sätt som är oss alla till gagn? Jag har i denna essä valt att titta på två olika böcker som tar upp tankegångar och historia om vårt teknikorienterade samhälle, Langdon Winners Autonomous Technology (teori) samt Mikael Hård och Andrew Jamisons Hubris and Hybrids (teknikhistoria). Jag har från dessa böcker gjort en rad med utflykter till företeelser inom det moderna projektet och slutligen ställt mig frågan vem som egentligen har haft makten att sjösätta detta storslagna vansinnesprojekt (och varför). Jag har i detta tagit mig friheten att vara mycket fri i mitt berättande och även ta med tankegångar och källor som för många kan tyckas vara lite väl ”over the edge” (i strikt akademiska sammanhang). Men jag får helt enkelt skylla på att det var de valda böckerna som förde in mig på det hela.

 

Langdon Winner ser i alla fall framför sig ett samhälle där tekniken helt kommit att ta över och dominera ”framåtskridandet”. Vi har förlorat kontrollen och kan inte längre diktera eller förutspå den framtida utvecklingen. Det uppstår helt enkelt oanade konsekvenser som inte medger en sådan kontroll. Utopisterna som tänkte sig kunna veta utfallet i förhand hade enligt Winners perspektiv fel.[1] För att lösa problem måste vi kalla in experter. Vi har inte längre någon förmåga att hantera problem på egen hand. Därmed är tekniken inte längre enbart ett nyttoverktyg i vår tjänst. Det har istället kommit att diktera våra villkor. Winners kritiska teori menar att det moderna tekniska systemet till sin natur är:

 

Artificiellt – Världen modifieras och görs om. En andra skapelse har inletts eftersom den tidigare skapelsen inte räckte till för människans strävanden. I och med denna förändrade syn har naturen, människan, värdena och traditionerna rekonstruktuerats. Winner skiljer från naturliga strukturer som upprätthåller sig själva (medan artificiella kräver skötsel).

Extensivt – En persons fysiska närvaro krävs inte för att en handling ska kunna utföras.

Rationellt – Produktion sker med minsta möjliga input. Det pågår ständigt en jakt efter den största möjliga effektiviteten. En evig omorganisation pågår för få ett bättre utfall där hänsyn till människorna i apparaten är underordnad.

Storskaligt och koncentrerat - Storskalighet och centralisering dominerar i förhållande till småskalighet och lokala traditioner m.m. ”Enlarge, concentrate and connect.”

Uppdelat – Teknologin blir framgångsrik genom att dela upp världen i små bitar och sedan sätta ihop den på ett produktivt sätt. Människan är bara en kugge i systemet och begriper inte dess helhet.

Komplext – Det krävs massor med energi för att hålla igång systemet och sätta ihop delarna till en helhet. Det kan inte lämnas åt sitt öde. Då förfaller det.

Beroende – En sak är beroende av en annan och har ingen egen autonomi. Ömsesidigt beroende mellan grupper och individer.

Centralt kontrollerat – Kontroll över vatten, energi, kommunikationer m.m. utövas centralt

”Apraxia” – Om en speciell del av systemet slutar att fungera störtas hela systemet in i ett kaos eller upphör att i sin helhet att fungera.

 

Hård och Jamison å sin sida analyserar den teknikutveckling som skett de senaste 500 åren och visar hur en teknikförhärligande kultur har tampats med mer tillbakahållande och traditionella krafter. Den förstnämnda visar i sin enfald en hybris där teknologins möjligheter prisas och ges en övertro vilket resulterar i att mängder med negativa konsekvenser uppkommer. Detta resulterar sedan i ett motstånd där den andra sidan betonar det gamla och ser ett hot från de framåtskridande krafterna (som riskerar att rationalisera bort skönhet och känslor för att de inte platsar i den nya ordningen). Det uppstår i eftermälet en hybrid dem emellan. De pekar på att tekniken i sig rymmer både risker och möjligheter och frågar sig hur balansen kan uppnås. Hur kan det framgångsrikt skapas en hybrid där båda sidornas positiva krafter förenas?[2]

 

Men vem har egentligen tolkningsrätten och makten att styra skutan? Det är i alla fall knappast motrörelserna som bestämmer agendan. De svarar mest på en negativ retning. Visst hörs kritik och det dominerande systemet får i vissa fall förändra sig för att undvika den uppretade pöbelns dom. Men det ändrar ändå inte huvudsaklig riktning eller monterar ned sig själv för att ersättas av något helt väsenskilt. Det agerar istället mer som en kameleont. ”Motståndsrörelsens” argument används också i många fall i systemets retorik och omformas för att passa det moderna projektets syften. Det rationella systemet tar på sig mjukisbyxor för att kunna locka med sig sina belackare på promenaden till det utlovade paradiset.

 

Ett exempel om hur en negativ reaktion från folket omvandlas till ett artificiellt substitut som kan köpas av båda parter är när konsumenterna tröttnade på de stora varuhusen som växte upp i våra städers centrum på 60- och 70-talet. Varuhusbyggena kom att slå ut och ersätta lokala familjeägda småbutiker. Många butiker hade dessförinnan försvunnit genom en massiv rivnings- och saneringsvåg. När varuhusen började gå sämre och kunderna började uttrycka saknad efter fackbutiker gjordes varuhusen om till gallerior. Men de nya fackbutikerna var sällan lokala eller familjeägda utan tillhörde istället stora nationella kedjor (idag har processen fortsatt mot ett mer internationaliserat ägande). Systemet skapade en saknad genom ovarsamhet mot det gamla och löste sedan kundernas önskan med ett skräddarsytt innehåll som ändå var kontrollerat av den ekonomiska eliten. Visst lyssnar de på din åsikt men de släpper inte ifrån sig makten (Stora galleriaägare som Boultbee och Lundbergs slänger exempelvis ut många lokala och familjeägda butiker). Systemet tar tre steg framåt, konsekvenser uppstår, folket reagerar, systemet backar ett steg för att anpassa sig. Sen tar systemet tre steg igen och samma procedur upprepas. Utopisterna må ha haft fel i det att det inte går att gå rakt mot målet  och veta utfallen (som Winner argumenterar för) [3]  men det betyder inte att det finns krafter som försöker. En parallell kan också ges till hur stora företag fusionerar sig och stänger ner all lokal produktion. Kunden vill kanske ändå ha sin lokala produkt som han eller hon alltid köpt. Det stora företaget levererar då en produkt som tillverkats i ”den stora centraliserade produktionsanläggningen” och förser den med en förpackning som ger sken av att den är framställd i kundens närhet. Ett exempelvis är att en av mina favoriter som smörgåspålägg, Åsedaosten, idag görs i Danmark. En annan intressant produkt är Arboga öl som inte längre har speciellt mycket att skaffa med Arboga. Efter att Arboga bryggeri köptes upp av Pripps 1981 så flyttades produktionen till Solna. Pripps köptes sedan upp av Carlsberg och i samband med övertagandet övertogs märket Arboga Öl på grund av konkurrensskäl av Three Towns Breweries. Detta bolag brygger dock inget eget öl utan är en distributör och importör. Tillverkningen sker istället hos Falcons bryggeri i Falkenberg. Falcon ägs i sin tur av Carlsberg.

 

Hybridiseringen sker enligt min mening på det bakomliggande systemets villkor. Den tar upp kritiken och ändrar form. Men det stora projektet rullar ändå fortfarande på i bakgrunden. Hård och Jamison skriver mycket riktigt att de transnationella krafterna (i form av multinationella bolag) har kommit att dominera allt mer. De nationella regeringarna har under de senaste decennierna sålt ut sin bestämmanderätt till ”marknaden”. Den transnationella kapitalistiska hydran har sedan kommit att låtit sina tentakler leta sig allt längre in och för att söka ett fullständigt övertagande av världsscenens angelägenheter (genom att dominera FN, EU och mängder med NGO:s). Hård och Jamison ser nu att en motrörelse formeras under begreppet ”Hållbar utveckling” och att detta är en väg där det på något sätt kan läggas band på den nuvarande globaliseringens hybris.

 

”…we suggest that the hybrid discources, identities and institutions that might one day be able to restrain the hubris of globalization have begun to emerge within the quest for what has been termed “Sustainable Development”. Whether we call them environmental movements or subpolitical networks a wide range of contemporary critics of technology and science have been making forms of green knowledge out of which an alternative to the commercial regime of knowledge and power might be fostered.” [4]

 

Men detta verkar ske på vissa villkor och vilka styr egentligen? Är det verkligen gräsrötterna som står för förändringen?

 

Den gröna rörelsen har efter att inledningsvis ha utmanat det rådande paradigmet kommit att slukas, omformas och ingår nu mer som en integrerad del i systemet. För att få vara med bland de stora grabbarna måste du spela samma spel. Eko har blivit en förled som kommit att används i marknadsförande syfte istället för att erbjuda ett egentligt alternativ. Ekologiska tomater säljer även om de transporterats hit med dieseldrivna lastbilar från Spanien. Eko blir en nisch istället för en revolution. De gröna modeorden har sedan spridit sig överallt och hjälper till att legitimera systemets annars kontraproduktiva utveckling. ”- Låt någon NGO ”Greenwasha” din miljövidriga business så har du snart de lättlurade ”miljömupparna” med dig tycks mantrat gå”. De heliga orden skrivs lättvindigt in i affärs- och översiktsplaner och neutraliserar på något magiskt sätt de skador som de föreslagna motorvägsprojekten och externhandelsområdena annars ger upphov till. Under min korta karriär som ersättare i Norrköpings stadsplaneringsnämnd hörde jag ofta uttrycket ”hållbar utveckling” nämnas på ett tämligen nonchalant sätt. ”- Vi förstör visserligen 50 hektar åkermark för all framtid men det görs i enlighet med kriterierna för en hållbar utveckling.” Det vill säga det räcker med att det är ekonomiskt hållbart för Norrköping den närmsta mandatperioden. ”- Vi måste ju värna om våra arbetstillfällen.”

 

Systemet har även kommit att köpa upp sina kritiker och infoga dem i sitt lag. Ibland plockas de fram för att legitimera något syfte men oftast så får de agera bänknötare. Sedan så är det mycket intressant att se hur viktiga miljöorganisationer har finansierats och vilka vänskapsband som är knutna i maktens kulisser. Det är alltför sällan vi ser ordentliga folkrörelser formera sig underifrån för att lyckosamt påverka agendan. Det blir istället ett högst elitistiskt projekt. Det är exempelvis inga direkta gräsrötter som befolkar de viktiga stolarna i Världsnaturfonden, The Club of Rome m.fl. ”überelitistiska” gröna organisationer. Här hittar vi istället namn som Prince Bernhard, Prince Charles, John Loudon (före detta VD Royal Dutch Shell), David Rockefeller och miljörörelsens nya stora ”profet” Al Gore. Ett exempel om miljörörelsens dubiösa karaktär ges av William Engdahl i hans bok A Century of War. Detta rör hur ”Friends of the earth” kom till genom finansiering från oväntat håll under 70-talets början. Enligt Engdahl så fick organisationen grundläggande stöd från oljebolaget Atlantic Richfield Oil Co. (ARCO) Syftet från ARCO:s sida skulle vara att föra upp atomkraftens negativa konsekvenser på agendan för att förhindra att detta alternativ skulle få ett för stort fotfäste och därmed hota oljebolagens vinster under oljekrisens eftermäle. Dyrare olja var en förutsättning för att göra exploateringen av oljan i Nordsjön och Alaska lönsam. ARCO:s VD Robert O Anderson[5] satt på två stolar av ganska skild karaktär. Å ena sidan var han involverad i FN-understödda miljöinstitut som The International Institute for Environment and Development (tillsammans med bland annat Maurice Strong), Aspen Institute for Humanistic Studies (som hade en stor roll i organiserandet av FN:s miljökonferens i Stockholm 1972)[6] och å andra sidan så hade hans oljebolag investerat tiotals miljoner dollar på oljeprojekt i Alaska. Om inte oljekrisen hade inträffat så hade investeringarna inte burit frukt och inneburit en finansiell katastrof.[7] Det intressanta är att Anderson var med på Bilderbergkonferensen[8] i Saltsjöbaden 1973 och diskuterade vad utfallen skulle bli av oljeprisstegringar på 400 %.[9] Ett halvår senare skedde sedan OPEC:s oljeembargo mot väst. Detta resulterade i att oljepriset steg med just 400 % vilket är ett väldig intressant sammanträffande. I alla fall så lämnar exemplet om Andersons involvering i miljörörelsen tvivel till hur autonom denna är eller har varit. Den verkar i högsta grad varit en del av systemet även om flertalet av miljövännerna i organisationerna säkerligen trott sig arbeta för ädla syften. Organisatörerna verkar å sin sida har haft sina händer djupt nedkörda i både den ekologiska och kapitalistiska kakburken.

 

Men är detta förfarande så märkligt egentligen? Vill du bestämma och få kontroll så måste du ta dig in i alla rum och känna allmogens röster och dofter. Erbjuda det vackra som hon eller han så ivrigt trängtar efter. Som Winner skriver så har stat och marknad kommit agera allt mer i samspel. Stora industrier är beroende av att skattepengar subventionerar deras verksamhet eller att staten beställer varor/tjänster från dem. Detta sporrar givetvis de multinationella att påverka staten genom olika lobbygrupper eller att de själva placerar sina män i maktens boningar (Bushadministrationen är ett talande exempel). Detta kan också sägas gälla för tongivande NGO:s.

 

Vi kan, för att fortsätta, se motsägelsefulla tendenser när vi tittar på andra företeelser. Filmer som Matrix, med sin kritik mot ett tekniksamhälle som löpt amok och helt tagit över det mänskliga, fungerar även som en förberedelse för det samhälle som den predikar emot. Det är också som Hård och Jamison påpekar intressant att notera att filmer som har ett teknikkritiskt budskap använder sig av den senaste filmtekniken för att föra fram sin poäng (exempelvis Sagan om Ringen).[10] Vi vänjs, trots att motsatsen idealiseras, sakta vid tanken på att den övertekniska apparaten är ett ”normalt” tillstånd. Samma sak kan sägas om flera av de företeelser som dagligen sköljer över oss i de kommersiella tv-kanalerna. Dagens unga blir ständigt matade med dokusåpor som täcker alla möjliga fält. Oftast är de kopplade till att sälja något. Det kan handla om både varor eller attityder. Städprogram talar om vilken hygien som är den rådliga samtidigt som städtjänster och rengöringsmedel ges en fantastisk reklamplats. En dubbel natur existerar i många av dessa systemets informationskanaler. Du ges rådet att äta sunt och rätt av samma kommersiella krafter som har proppat dig full av transfetter, tillsatsämnen, socker, sötningsmedel och hoppressat slaktavfall av tvivelaktig karaktär. Det socioekonomiska systemet skapar problemen, inväntar reaktionen och erbjuder sedan lösningen (och tjänar pengar i alla led). Här kan också nämnas skräckexemplet med läkemedelsindustrin. En medicin som lindrar ett problem kan samtidigt skapa biverkningar som kräver medicin som motverkar dessa. Det blir en sten som sätts i rullning och bara fortsätter att smörja systemet. En perpetuum mobile om man så vill.

 

Även när det gäller övervakning har vi så sakteliga tämjts att acceptera en ständig uppkoppling till storebrors nervsystem. Han kan snart, var du än befinner dig, se dig, höra dig och känna dina tankar. När Östtyskland rasade ihop och frihetens trumpeter ekade så var det ingen som trodde att vi inom några år skulle ha byggt upp en kontrollapparat som så fullständigt skulle överglänsa Stasis i effektivitet. I Östtyskland var det dock en mer öppen terror mot medborgaren som gällde. Alla var, enligt vårt västperspektiv, angivare och satt fast i diktaturens skruvstäd. Idag är övervakningen betydligt mer subtil och många tar emot den okritiskt med öppna armar. ”- Jag är ingen skurk och har inget att frukta. Tänk vad bra att vi kan stoppa så många otäcka brott”. Massmedias fostran talar sedan om att det är normalt att en kamera ständigt registrerar vad vi gör (Big Brother och andra tv-program). Webbkameror står ofta på i den yngre generationens hem och fångar hemmens aktiviteter. Den digitala tv-boxen sänder sedan information om vilka tv-program vi ser (min saknar av någon anledning avstängningsknapp). Användandet av övervakningsteknologi har spridit sig som en löpeld runt i samhället och finner ständigt nya användningsområden. Metoderna populariseras också genom att betrodda kändisar som exempelvis Carolina Klüft uttrycker sitt stöd. “- Jag har tidigare föreslagit att man skulle operera in i ett datachip under huden, men lika bra vore kanske att alla aktiva på en viss nivå får en nyckelring med gps-sändare att ha på träningsväskan. Då vet alla berörda var vi finns hela tiden och kan hitta oss för tester. Jag skulle inte klaga över en sådan övervakning, utan tycker vi har skyldigheter att gå med på det mesta.”[11] När sådana här saker förs på tal och kritik uttrycks finns det många som yttrar ”du är en paranoid, foliehattsbärande galning”. Men vem är det egentligen som är paranoid? Jag eller det system som driver utvecklingen? Var sitter sedan drivkraften? Finns det någon som sitter på ett slutmål eller är det bara en sten som har satts i rullning av en slump?

 

Det kan givetvis vara så att de kommersiella krafterna göder ett behov för att kunna få energi till att växa vidare med uppsåtet att få leverera nya produkter och tekniska lösningar. Övervakningen är kanske bara en biprodukt av en vinstmaximerande strävan? Eller finns det helt andra förklaringar till denna extravaganta utveckling? Givetvis så finns det många förklaringar och mängder med olika drivkrafter. En dröm för det superkommersiella samhället är exempelvis att få veta exakt vad kunden har för vanor och önskemål så att rätt produkt kan projiceras i ansiktet på denna. Surfvanor registreras och får till följd att ”rätt” reklambanners kan finna sin väg genom cyberrymden till den rätta kundens dataskärm. Företagen lär sig att känna kunden och ”vet” vad denna vill ha. Men samtidigt så jublar andra krafter. Säkerhetstjänsterna (CIA, MI5, Mossad, SÄPO m.fl.) får en enastående möjlighet att sortera människorna i olika kategorier där ofarliga ”får” kan skiljas från potentiella säkerhetsrisker. Drömmen verkar sedan vara att den potentiella säkerhetsrisken kan följas med hjälp av modern övervakningsteknologi närhelst säkerhetstjänsten önskar. ”-Vi har fått ett larm om medborgare B6543-CB. En av RFID-avläsarna i sektor B-75 har indikerat att han bär på otillåten ”terrorglorifierande” litteratur. Vi har nu lokaliserat honom med hjälp av mobiltelefonen och har aktiverat igenkänningskontrollen i alla övervakningskameror i området. Det automatiska röstsystemet har redan basunerat ut flera varnande meddelanden. Vi har samtidigt stängt av alla hans möjligheter att komma åt sina bankkonton. Anti-terrorstyrkan är på väg mot området.” Många tycker kanske att det vore bra att kunna komma åt otäcka brottslingar som pedofiler och våldsverkare med hjälp av ny teknik. Men detta förutsätter dock att vi lever i ett system där trivsamheten och snällhetsfaktorn står i centrum och inte de bakomliggande krafterna har utvecklat en fascistisk övervakningsparanoia. Langdon Winner har i senare artiklar diskuterat hur denna trend har eskalerat efter 9/11.

 

“Following the atrocities of September 11, the world’s current caput mundi, the United States, has struggled to find ways to confront revelations of its own vulnerability. To this point most of the emphasis has centered on a rapid shift from trust to mistrust, installing muscular sociotechnical fixes that promise security against terrorism and place our whole population under suspicion.”[12]

 

I sammanhanget kan nämnas filmaren Aaron Russos allvarliga anklagelser gentemot det styrande etablissemanget i USA månaderna före sin död i augusti 2007. Han blev inbjuden till Nicholas Rockefeller[13] krets i samband med att han kandiderade till guvernör i Nevada och blev efter en tids umgänge erbjuden medlemskap i den mycket inflytelserika tankesmedjan Council on Foreign Relations (CFR).[14] Det han senare fick veta om denna grupperings förehavanden och agenda gjorde dock att han avböjde och att han även började arbeta med att exponera deras planer för en bredare allmänhet.[15] Nick hade bland annat gett honom information som avslöjade att CFR (och sammanlänkade nätverk) hade som mål att förse den västerländska befolkningen med inopererade mikrochip och ett helt digitaliserat pengasystem. Hur befängd idén om mikrochippet än kan låta så bekräftas det delvis av ett brittiskt försvarsdokument[16] som förutspår att mikrochippet kan komma att realiseras till år 2030 (där de även funderar över vilka konsekvenser detta kan få). Då Russo uttryckte att han fann idén om ett förslavat folk som motbjudande undrade Nicholas kallt varför han brydde sig så mycket om ”de livegna trälarna”. Han fortsatte med att berätta att:

 

“The end goal is to get everybody chipped, to control the whole society, to have the bankers and the elite people control the world.”

 

Hans påståenden är givetvis sådant som snabbt tenderar att bli instoppat i facket ”konspirationsteori” samtidigt som verkliga händelser överensstämt mycket väl med hans berättelse. Om man nu ska vara kritisk så går det givetvis att konstruera bra historier i efterhand när fakta väl är känd. Någon annan verifierbar källa än Russo finns förstås inte (om nu inte Nicholas glatt meddelar sina intentioner öppet) och dessutom har enbart alternativ media spridit Russos budskap.[17]

 

Den järnbur som Max Weber såg byggas upp runt människorna har idag alltmer ersatts av ett hypereffektivt elektroniskt fängelse. Dessutom är flertalet av internerna inte medvetna om sin situation och arbetar istället vidare med att stärka fängelset fundament. Men varför har då det stora moderna projektet tillkommit? Vart har fört oss hit. Varken Hård eller Winner kommer fram till några direkta svar på detta och undviker att syna källan. Det finns däremot andra som har sökt sina förklaringar till detta. En del av detta kan dock vara ganska svårsmält. Speciellt om man anser sig tillhöra vara en seriös, nykter och logisk person där den vetenskapliga fanan hålls högt (det som inte går att mäta finns inte).

 

En del söker en metafysisk förklaring till denna förvirrade värld där allt inträffar för att vi har inträtt i ett nytt skede i den stora kosmiska planen. Allt är orsaksbestämt och vi har ingen makt att påverka det skenande tåget. Övervakningskugghjulet har nu hoppat in i sitt läge och manifesterar sig simultant i alla människors sinnen. Detta är en förklaring som bland annat ges av Carl Johan Calleman[18]. I sin bok ”Mayakalendern” söks en metafysisk förklaring som baseras på hans tolkningar av den fascinerande kalenderns olika faser (”the thirteen tones of evolution”). Han ser en rent evolutionär utvecklingsfas där tankar och idéer uppstår vid givna punkter, som en stor mekanisk klocka som tickar på mot sitt slutmål 2012 (eller 2011 enligt Callemans tolkning). Kalendern sägs förövrigt starta samtidigt som Big Bang ska ha inträffat. I kalendern kan det moderna projektet placeras in som något planerat av gudarna. Den modernistiska utvecklingen inleddes exempelvis när kraften från ”den dualistiska skaparguden” började göra sig hörd på 1600-talet. Idéer uppstår enligt Callemans tolkning av kalendern för att vi hela tiden når en högre frekvens av medvetande. Sinnena får en förmåga att pejla in information som tidigare har varit otillgänglig. Slutmålet enligt Calleman är sedan att vi når ett fullt medvetande.[19] Svagheten i Callemans resonemang är att han är så påverkad av den officiella historieskrivningen. Han tenderar därför att anpassa sina bitar så att de  passar in i den sanktionerade verklighetens pussel. Men om den nuvarande synen inte stämmer så uppstår det problem. I hans version uppkom exempelvis den civiliserade människan i och med Sumer kring 3115 f.k. Det finns de som har avvikande uppfattning och också har andra svar på varför det moderna projektet blev en sådan prioritet.

 

Både Winner och Hård/Jamison talar om en människa som är skapad av gudarna. I deras fall är detta rent metaforiskt och hämtat från myternas värld. Det finns andra som menar att detta är en beskrivning av verkliga händelser som inte rör några riktiga gudar utan snarare handlar om ett ödesdigert möte mellan två raser där den ena agerade som om hon just vore en gud och för evigt ändrade människans öde. Enligt exempelvis Zechariah Sitchin så skapades den moderna människan i ett laboratorium genom genetisk manipulation. I hans bokserie The Earth Chronicles beskriver han hur en extremt avancerad extraterrestriell civilisation landar på jorden och bygger upp en kultur där människorna blir till ”gudarnas” tjänare. De humanoider som tidigare levt på jorden korsas med gudarna från ovan (Annunaki).[20] Spännande i sammanhanget är ett påstått uttalande från en forskare på ”The Human Genome Project”[21] Sam Chang.

 

“Our hypothesis is that a higher extraterrestrial life form was engaged in creating new life and planting it on various planets. Earth is just one of them.”[22]

 

Enligt vissa källor härstammar berättelserna om det mytomspunna Atlantis från dessa händelser. Den tekniska nivån var mycket hög men Atlantis gick till slut under i samband med syndafloden och ett ödesdigert krig orsakat av deras hybris (syndafloden är en händelse som är dokumenterad i många kulturer världen runt). När detta inträffade förlorade den utomjordiska rasen (gudarna) tillgång till sin avancerade teknologi och miste med detta sin förmåga att ta sig ifrån jorden. Detta var högst otrevligt eftersom Jorden inte var en ideal vistelseplats för dem.[23]

 

För alternativhistorikern (specialiserad på det ockulta) Michael Tsarion är detta grunden till varför det moderna projektet initierades. När många tidigare försök att ta sig ifrån jorden hade misslyckats så tog den brittiske magikern och vetenskapsmannen John Dee[24] under 1500-talets slut råd av makterna på ”den andra sidan” för att återbörda den förlorade tekniken[25]. Som så många av dåtidens ”vetenskapsmän” såg han ingen motsättning i att vara inbegripen i det ockulta. Han utvecklade för ändamålet den ”Enochianska” magin och med hjälp av den sökte vägledning från ”Arkonterna”.[26] Av de demoniska väsen han fick kontakt med, de så kallade ”makroberna” (eller overlords)[27], blev han informerad om att nyckeln var att driva den tekniska utvecklingen så långt att hemligheten om hur man framställer materia ur energi kunde studeras och behärskas. Först var dock den omvända processen tvungen att förstås. Det krävdes sedan en enorm ansamling resurser för att få igång processen som skulle leda till ett återbördande av ”gudarnas” förlorade teknologi. En vetenskaplig revolution var tvungen att dras igång och samhället kom med det att ovillkorligt förändras från grunden. Om man använder Winners kategorisering så fick det artificiella samhället här sin start. Den gamla skapelsen räckte inte till. En mycket målinriktad uppsamling av intellektuella krafter påbörjades nu och universiteten fick en allt viktigare ställning. Vägen mot upplysningen stakades ut. Med detta påbörjades också den brittiska strävan efter världsdominans. Hela världens samlade resurser behövdes. John Dee var också den som myntade begreppet ”The British Empire”. Tyvärr så krävde ”makroberna” ett pris. De fick kraft från offrade människoliv och krävde därför sin tribut i form av blod. Detta är enligt Tsarion upphovet till de moderna krigens allt större blodspillan.[28]

 

Med detta synsätt så får också Francis Bacons ”New Atlantis” en delvis annan innebörd. Intressant är också att Dee av vissa källor anses ha varit handledare till Bacon i unga år.[29] Både Winner och Hård/Jamison utgår från Bacon när de redogör för startskottet till det moderna projektet men den möjlige läromästaren John Dee är helt frånvarande. De synsätt som Tsarion och Sitchin redogör för blir under vårt paradigm ofta avfärdat som rena galenskaper[30] och den etablerade vetenskapen gör allt för att undergräva deras metoder, källor och tolkningar.

 

Samtidigt ska man komma ihåg att den bild av verkligheten som vi anser vara den rätta är något som vi har blivit fostrade att tro på. Med andra makthavare vid rodret skulle deras versioner likaväl kunna vara sedda som de riktiga (och den nuvarande historien som galenskap). Det rådande systemets härskare har ett avgörande för vilken historia eller teori som klassas som den rätta. För det är ändå så att vetenskapen varit tätt sammanlänkad med de styrande och finansiellt starka. De framsteg som har gjorts och de tekniska lösningar som tagits i bruk har inte bara varit beroende av en uppfinnare. Det har behövts någon som kunnat finansiera produktionen och givit projekten sin välsignelse.

 

 ”In some countries scientists established this social contract by making alliances and gaining support from the absolute monarchs, whereas in other places scientists took part in the struggles of emerging capitalist elites”. [31]

 

Många är de uppfinningar som aldrig kunnat lämna ritbordet för att de inte fått stöd.[32] I renässansen var vetenskapsmännen underställda de mäktiga med kapital. De fick beskydd och kunde bedriva sina gärningar med deras välsignelse. Drog uppfinnare/vetenskapsmannen åt ett oönskat håll så rök också hans brödföda. Det är säkert så att många bruksuppfinningar skett och tagits upp av många vägen underifrån. Men det rör då snarare enkla redskap som krävt lite arbetsinsats och kapital. Bygget av kärnkraftverk kräver exempelvis ansamling av resurser från en hel nation (inte ens stora kraftbolag gör detta själva).[33] Så tekniken kan knappast säga styra sig själv. Den behöver uppmuntran uppifrån för att nå framgång. Finns det då någon väg ur detta teknikvälde som hotar att krama sönder all vår frihet istället för att befria oss? Finns det möjligheter att göra något gott av den teknik vi har tillgång till? Langdon Winner uttrycker sig i några få rader om hur vårt ”Frankensteins monster” ska kunna demonteras och att vi efter dess hädangång ska kunna bygga upp ett nytt samhälle.

 

”Perhaps a better alternative would be to let the dying artifice die. One might then begin the serious search for, not for something superficially better but for totally new forms of sociotechnical existance.”[34]

 

Jag kan ställa mig frågan om det då inte är bättre att göra upp med de makter som står bakom kulisserna och styr våra öden – Det moderna projektets finansiärer. Gör vi oss inte av med de förtryckande strukturerna (beroende på vad man har för någon relation eller uppfattning om dem) så kommer vi heller inte att kunna skapa en egen alternativ verklighet. Det räcker inte, precis som Winner säger, att ta avsteg från samhället genom att skapa sig någon hippietillvaro, bygga en ekoby eller leka anarkist och samtidigt kräva pengar från socialen. Då är man ändå en hopplös slav under systemet. Sen kommer frågan om systemet mäktar med oron i framtiden. Att vi på frivillig basis skulle ställa oss på sidan och beskåda vårt komplexa system självdö känns inte så överdrivet troligt. Däremot så finns en stor risk för att vi når den punkt som Winner beskriver som ”Apraxia”. Exempelvis så skulle en förlorad energitillförsel kunna innebära att hela systemet skulle upphöra att fungera. Enligt oljegeologerna i The Association of the study of Peak Oil and Gas (ASPO) så spökar det tidigare nämnda året 2012 igen. Från och med detta år räknar dessa med att det uppstår rejäla bekymmer med att hålla igång det stora maskineriet.[35] Men kommer detta att innebära att Winners önskan om en transformering av samhället till ett ”myspysparadis” där alla är glada och lyckliga slå in? Kan Hårds och Jamisons förhoppning om en lyckosam hybridisering i framtiden bli verklighet? Kommer det att innebära att vi får bestämma hur våra liv ska skötas på egen hand eller är det någon som har en färdig plan som är redo att sättas i verket? Det stora projektet kanske åter transformerar sig och börjar smeka våra sinnen med fagra löften om ett grönt och solidariskt paradis. Men det behöver inte innebära att något förändras från grunden. Det kanske bara kosmetika där fängelsecellen får en ny form och koden till illusionerna skrivs med andra tecken. Vi är sedan villiga offer som låter oss bli lurade och duperade. Om och om igen…

 

 

 

 

“The world is full of Kings and Queens
Who blind your eyes and steal your dreams
It’s Heaven and Hell, oh well
And they’ll tell you black is really white
The moon is just the sun at night
And when you walk in golden halls
You get to keep the gold that falls
It’s Heaven and Hell, oh no! 
Fool, fool!
You’ve got to bleed for the dancer!
Fool, fool! 
Look for the answer!
Fool, fool, fool!”

 

Black Sabbath ”Heaven and Hell”